Inträngd i ett mörkt hörn – vägen ut ur den hemska isoleringen!

Artikeln som den här på SvD får mig att känna djup sorg. Det är väldigt tragiskt när en människa kommer till en punkt i sitt liv då den personen inte vill leva längre. Ibland blir smärtan för stor och detta kan vara knäckande för vem som helst. Jag kan bara sätta mig in i den här situationen till en viss del men långt ifrån till 100%. En människa som har en obotlig sjukdom och får ligga i sängen hela dagen med andningssvårigheter eller liknande måste vara hur fruktansvärt som helst.

Då förstår jag att man vill ge upp och få slut på lidandet. Jag tror också att många som är svårt sjuka och som behöver hjälp dygnet runt inte orkar med att leva längre också på grund av att de inte vill utsätta sina anhöriga för belastning. Detta kan nog också spela in. Många som är sjuka och som behöver vård 24 timmar om dygnet känner säkerligen många svåra känslor. Både hopplöshet, frustration, ilska och ensamhet.

Jag kommer ihåg en artikel i Expressen för 4 år sedan som handlade om en ung kille som led av el-allergi. Han tvingades bo islolerad långt ute i skogen. Där hande han endast värme ljus och sysselsatte sig med att läsa böcker helt ensam. Han hade tappat livslusten helt och ville få dödshjälp.

Han och hans mamma talade rakt in i mitt hjärta och jag kände sådant medlidande med honom. Den känslan jag fick var hemsk. Det var en blandning av panik,förtvivland, total ensamhet och hopplöshet. Därför bestämde jag mig för att ta reda på hans adress och skriva ett brev till honom. Sagt och gjort. Jag kontaktade Expressens reportern som skrivit artikeln om honom och fick hans adress.

Efter några veckor så kommer ett brev med posten och då var det den här unge killens mamma som hade skrivit en mycket fint brev tillbaka till mig. Jag blev jätte glad. Hon berättade för mig att alla läsarbrev hennes son hade fått var otroligt. Han fick tusentals och svenska folket verkligen led med honom. Det var på den vägen som han träffade en tjej som också hon led av el-allergi och de levde nu tillsammans. Han hade fått tillbaka livsgnistan igen och hans liv hade nu börjat få fart igen. Mycket glädjande och så skönt att det gick att lösa. Jag tror personligen att det finns en lösning på alla problem. Så ser jag det. Det gäller bara att komma på vilken den är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *