Det är nog 8 år sedan som jag bodde under 9 månader i Linköping. Då tränade jag en vitnamesiskt kampsportsstil och lärde mig akupressur. Jag bodde mitt emot träningslokalen på övervåningen i en etta. Längtan hem till Falkenberg blev för stor så det blev en relativt kort vistelse där men det var verkligen en upplevelse att bo i Linköping under den tiden. Mina kusiner bor där och jag har besökt Linköping många gånger. Så det är naturligt för mig att läsa dagstidningen Corren.

Den här showen kommer till Sverige i april. 5-6 April till Stockholm då ska min mamma och hennes väninna gå och kolla på Showen. Jag köpte nämligen två showbiljetter i julklapp till henne, så att hon kunde ta med sig en kompis också.

Som tur var jag ute i god tid och köpte biljetterna via Cirkus i Stockholm. Ringde i god tid så jag fick 200:- rabatt under julerbjudanet. Så det var superbra erbjudandet tyckte jag. Det gäller att hålla ögonen öppna när det är olika erbjudanden och rabatttillfällen.

 Showen kommer också till Linköping den 8 April. Jag funderar på om jag ska informera mina kusiner om Showen. De bor ju i närheten och kan vara intresserade. Vi får se.

Telefon

Tänkte dela med mig lite av några händelser och mina tankar kring att prata i telefon. Att tala i telefon med andra människor har sedan lång tid tillbaka vara något som jag starkt förknippat med nervositet och rädsla. Jag kommer tydligt ihåg när det ringde i telefonen när jag var 10 år gammal. Min mamma svarade i telefon och hon tittade ut genom fönstret och svarade lågmält med några enkla meningar och sedan lade hon på. Hon satte sig ner vid köksbordet och min mormor satt mitt emot och de tittade på varandra. Deras blickar möttes och de förstod något som jag inte förstod. Jag bara kände att något var fel. Det var något som inte stämde. De var så tysta där de satt mitt emot varandra. Min mormor hon mumlade något och såg helt oberörd ut. Min mamma såg däremot ledsen ut och jag anade oråd med en gång.

Frågade min mamma omedelbart vad som hade hänt. Som 10 åring så vill man ha svar på alla sina frågor med en gång och jag kan än i dag se hur jag stod och trampade på stället i ivrig väntan på att få svar på min fråga. Mamma vände sig mot mig och berättade med en ovanligt lugn stämma att morfar har gått bort. Det riktigt exploderade inom mig av både ilska och sorg. Jag kände hur tårkanalerna fylldes av en störtflod av tårar och jag sa inget mer utan sprang omedelbart in på mitt rum och slängde igen dörren efter mig och kastade mig förtvivlat på sängen och grät. Det kändes förfärligt och jag grät hur länge som helst. Efter en stund kom mamma in i mitt rum för att trösta mig. Efter den dagen så förknippar jag alltid telefon samtal med något väldigt negativt. När det ringer i telefon oavsett om det är mobil eller hem telefonen så hoppar hjärtat till en aning och jag försöker lista ut vem det kan vara på andra sidan tråden.

Därför försöker jag att utsätta mig för så många telefonsamtal som möjligt och hela tiden försöka höja svårighetsgraden. Att ringa till myndigheter är inte lika svårt tycker jag som det är att ringa till privatpersoner som man inte känner så där jätte bra. När jag ringde in till Sveriges Radio P1 för några månader sedan då det var direktsänd telefonväkteri med Statsminiser Fredrik Reinfelt, då var jag väldigt nervös. Trots att jag hade skrivit ner allt på papper och läst på så rusade hjärtat iväg och gjorde enorma frivolter kändes det som.

Frågestund

Hej mina vänner, nu är det dags för en frågestund. Tänk ut era bästa frågor och lägg dem i kommentarsfältet.

Jag har inte bestämt ännu om jag ska svara på frågorna i videoformat eller i textformat. Det får helt enkelt bli en överraskning. Jag ser fram emot att läsa era frågor!

 

Det som jag alltid sagt och alltid känt, det är något väldigt speciellt med Sverige och Norden. Nu bekräftades detta, då Newsweek rankat världens bästa länder och bland 100 länder så kommer Sverige på 3:e plats.

De nordiska länderna toppar rankinglistan överlägset och Finland är världens bästa land att leva i. Finland som är vårt kära grannland i Nord, påminner väldigt mycket om Sverige och hamnar högst upp på listan. Norge kommer på 6:e plats och är också med i toppen bland världens bästa länder.

Det är igentligen inte så svårt att förstå att de nordiska länderna hamnar så högt upp på rankinglistan. De är så mycket som talar för Norden.

Epoch Times rapporterar mycket om Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Artiklarna tar upp sådana ämnen som vanliga dagstidningar inte tar upp.

Den här artikeln var intressant ” Språket kan påverka människors tankar om varandra

Inträngd i ett mörkt hörn – vägen ut ur den hemska isoleringen!

Artikeln som den här på SvD får mig att känna djup sorg. Det är väldigt tragiskt när en människa kommer till en punkt i sitt liv då den personen inte vill leva längre. Ibland blir smärtan för stor och detta kan vara knäckande för vem som helst. Jag kan bara sätta mig in i den här situationen till en viss del men långt ifrån till 100%. En människa som har en obotlig sjukdom och får ligga i sängen hela dagen med andningssvårigheter eller liknande måste vara hur fruktansvärt som helst.

Då förstår jag att man vill ge upp och få slut på lidandet. Jag tror också att många som är svårt sjuka och som behöver hjälp dygnet runt inte orkar med att leva längre också på grund av att de inte vill utsätta sina anhöriga för belastning. Detta kan nog också spela in. Många som är sjuka och som behöver vård 24 timmar om dygnet känner säkerligen många svåra känslor. Både hopplöshet, frustration, ilska och ensamhet.

Jag kommer ihåg en artikel i Expressen för 4 år sedan som handlade om en ung kille som led av el-allergi. Han tvingades bo islolerad långt ute i skogen. Där hande han endast värme ljus och sysselsatte sig med att läsa böcker helt ensam. Han hade tappat livslusten helt och ville få dödshjälp.

Han och hans mamma talade rakt in i mitt hjärta och jag kände sådant medlidande med honom. Den känslan jag fick var hemsk. Det var en blandning av panik,förtvivland, total ensamhet och hopplöshet. Därför bestämde jag mig för att ta reda på hans adress och skriva ett brev till honom. Sagt och gjort. Jag kontaktade Expressens reportern som skrivit artikeln om honom och fick hans adress.

Efter några veckor så kommer ett brev med posten och då var det den här unge killens mamma som hade skrivit en mycket fint brev tillbaka till mig. Jag blev jätte glad. Hon berättade för mig att alla läsarbrev hennes son hade fått var otroligt. Han fick tusentals och svenska folket verkligen led med honom. Det var på den vägen som han träffade en tjej som också hon led av el-allergi och de levde nu tillsammans. Han hade fått tillbaka livsgnistan igen och hans liv hade nu börjat få fart igen. Mycket glädjande och så skönt att det gick att lösa. Jag tror personligen att det finns en lösning på alla problem. Så ser jag det. Det gäller bara att komma på vilken den är.

Hon var alltid så snäll och lugn – Glömmer aldrig ett ansikte!

Såg på SvD att Maja-Maria Henriksson kommit ut med en debutroman. ”Jag finns” heter boken. På baksidan står det att berättelsen är självbiografisk. Boken handlar om fysisk och psykisk mobbing och utanförskap. Jag är ännu inte läst boken men nu när jag såg henne igen, för Maja var med på TV4 på morgonen för några veckor sedan. Då blev jag rörd och visste inte att hon varit med om det hon berättar i boken.

Jag kommer så tydligt ihåg den här tjejen från Nordiska Folkhögskolan i Kungälv för många år sedan, det var 1998-2001 tror jag. Hon var alltid så lugn och snäll. Vi sågs varje dag eftersom hon gick på vislinjen eller teaterlinjen då, kommer inte riktigt ihåg vilken linje exakt men någon av dem. Maja brukade ofta komma in på internatet där även jag bodde och hälsa på en kille som då hette Frasse.

En sak som kan vara både på gott och ont är att jag aldrig glömmer ett ansikte eller en person när jag väl stiftat bekantskap. På något sätt finns de med där i mitt liv även om det bara varit några få ögonblick vi möts eller träffats. Jag minns dem. Precis så tydligt minns jag den här tjejen. Hon var alltid så snäll mot mig. Kom fram lite då och då och hörde hur läget var. Jag önskar henne all lycka i livet. Jag ska läsa hennes bok när jag får tag på den.

Syns man inte så finns man inte – Om man får tro ordspråket!

Den här kvinnan har verkligen många strängar på sin lyra. Hon anses även vara en av landets mest nätverkande personer. Jag får ett bra intryck av henne redan från början. Såg någon intervju med henne där hon ärligt talade om att hon haft komplex för det mesta. Hon talar från hjärtat och döljer inte obehagliga mer privata ”hemligheter” vilket är ödmjukt och visar på att hon är en öppen person utan direkt höga murar omkring sig.

Alexandra Charles tillhörde i alla fall innan de så kallade prestationsprinsessorna. Tjejer och kvinnor som ställer höga krav på sig själva. Detta i dagens väldigt höga tempo är lika med fara för kroppen och sinnet. Killar drabbas av detta också på ett annat sätt men ungefär lika dant.

Alexandra berättade i intervjun på SvD alla de gånger hon blivit nojig på sin kropp och hur den ser ut. Bantningskurer avlöste varandra för att få ett perfekt yttre.

En mening som jag fastnade vid lite extra var den här. ”Syns man inte så finns man inte!” Hon berättar att hon har som mål att förändra världen. Oavsett om det är i smått eller större projekt verkar det som. Mycket positiv kvinna får jag säga. Jag gillar henne.

Varför är vi människor så rädda – Varför?

Den här artikeln fick mig att tänka till så att det knakade. Hur släpper man taget? Thats the question! Sällsynt konst att våga släppa taget lyder rubriken. När är en människa redo att släppa taget om det som stör och våga sig ut ur säkerhetszonen?

De gånger jag vågat släppa taget om större problem har varit då jag blivit så förbannad på mig själv och hela situationen att jag inte längre orkade bry mig längre. Då släppte jag taget och det blev en förändring. Ibland blev det positivt och ibland negativt slutresultat. Det är endå en konst att våga släppa. Intervjun med Sara Stridsberg var intressant. Orden hon använde var magiska!

Människor som dagligen vågar släppa kontrollen eller ”inte bryr sig så mycket” de lever säkerligen mycket mer bekymmerslöst tror jag.

Det är mycket rädsla involverat när man inte vågar släppa något som skapar problem i ens liv. Då kommer rädslan för vad som eventuellt komma skall. Rädslan för att misslyckas, rädsla,rädsla och slutligen ännu mer rädsla.

Igår när jag var ute och cyklade så dök just de här tankegångarna upp. Varför är vi människor så rädda hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra. Varför?

Självförakt är boven i det här dramat – Att börja tycka om sig själv är vägen ut!

En journalist hade intervjuat honom och ställt en hel del ingående och mycket givande frågor om hans liv och honom som person. Ola svarade ärligt kändes det som och blottade sitt inre för journalisten på ett sårbart sätt. Det fanns flera saker om hans liv som jag snappade upp och skrev ner. Ett av dessa är problematiken kring hur man slår sig fri från rädslan och rädslan för auktoriteter. Kunde aplicera de här känslorna i mitt eget liv. Jag har också alltid varit rädd för auktoriteter. Varför är man rädd för dessa människor? Sedan talade han om hur flockmentaliteten kan göra folk rädda och hindrar dem från att utvecklas som människor. Mycket intressant! Det ligger mycket i detta.

Hur slår man då sig fri från rädslan för flockmentalitet och rädslan för auktoriteter? Svaret är inte så enkelt och därför flyr många människor på olika sätt. Ola Rapace flydde genom teatern och även på andra sätt. Alla vill vi bli fria och känna oss stolta för dem vi är. Självförakt är en av de mest destruktiva krafter som man tvingas kämpa mot. Jakten efter kärlek och att få bli älskad kan verkligen ta sig uttryck på fel sätt. Många gånger flyr man från sig själv för man inte tycker om sig själv. Detta fenomen känner jag till eftersom jag är där nu.

När jag skulle gå in i köket i dag på förmiddagen så det första jag hörde från tv:n var det kvinnan sa som satt i intervjusoffan hos Malou von Sivers.

– Det behövs en enormt förändring och man måste börja tycka om sig själv. Detta budskapet var det första jag hörde och det slog mig som  en hammare i huvudet.

Det är där skon klämmer. Man måste tycka om sig själv för att saker och ting ska fungera runt omkring. Det är då man kan bryta sig fri från rädsla och förhoppningsvis ta till sig den kärlek som andra människor ger.